Under min tid på sjukhuset fick jag lära mig mycket om panikångest. Det är en rätt otäck grej som inte riktigt går att förstå om man själv inte vart med om den.

Det kan komma i många former och av de mest bisarra anledningar. Tänk dig att inte kunna sova över hos någon utan att känna att du ska dö. Eller att inte kunna äta utan att vilja hoppa från en klippa. Eller till och med inte våga se andra i ögonen utan att må så dåligt att du önska att någon bara sköt dig där och då.

När man inte längre vågar lita på vad människor säger och inte längre känner en trygghet i sin omgivning då kan det bli svårt att veta vad man ska ta sig till.
Men det värsta kanske är om man har panikångest utan att veta vad det beror på.

Tänk dig själv att du hade en smärta i benet, så stark att om du så mycket som kom åt det eller en andades på det nästan tuppa av pågrund av den smärta det orska, men du viste inte varför eller vad som orsaka det?

Lite så blir det för mig i min vardag ibland. Ångesten biter sig tag så kraftigt att man bara önska att man kunde gräva ner sig.


Men varför?