Det sätt saker och ting utvecklas just nu är inte det roligaste jag vart med om. Hur kan man hata och älska på samma gång? Hur kan man vilja fly men ändå våga stanna? Hur kan jag ta en risk när det inte finns en chans?

Jag hatar att vara så sentemental men wtf, det här är inte kul längre. Smärtan, kännslan och hatet är så värdelöst att jag bara önskar att jag kunde spola tillbaka klockan ett år...och typ 2 månader kanske. -.-'
Det går ( för att citera en närstående person) "käpprätt och skogen" för mig. Men vad ska jag göra jag känner mig så att säga clueless och utan vägledning av nytta. Alla råd jag tagit och följt har inte lätt till annat än sorg och missär. Att tycka synd om sig själv är det ända råd som jag försöker följa fortfarande och jag vet att det inte ser så ut när man läser min blogg men här också det ända stället jag kan släppa ut det jag vill ha sagt.

Det är som man säger helt enkelt....things will never be the same again.