De senaste dagarna har jag funderat på den där konstiga kännslan. Den där kännslan som får folk att gråta, folk att skratta, folka att rådna, folk att bli för bannade, fyllda med hat och frustration så stark att det i vissa fall kan leda till riktigt otäcka saker. Jag tror ni vet vilken kännsla jag prtar om....kärlek.

Jag tror att kärleken missuppfattas väldigt lätt och samtidigt som den är så värdefull att folk kan offra allt för den så har den en annan sida full av glädje och sorg samtidigt. Du kanske pratar med den där killen som du gillar och helt plötsligt ber han dig om råd för hur han ska göra med en annan tjej?
Eller du kanske snackar med den där killen som du verkligen, verkligen tycker om men som du aldrig kan se dig själv med för han saknar nått. Eller fick du dissen av någon bara för han vart kär i din bästa vän?
Ja kärleken har en blandning och när du väl känner den där lyckan så kan olyckan vara precis runt hörnet. Men det finns nått jag lärt mig och det är att även om man bestämmer sig för att kärleken  inte är nått för än så kan man aldrig bestämma sig för att inte bli kär för det blir du vare sig du vill eller inte och har du förlorat någon som vart så värdefull i ditt liv kan du inte borra in ditt sinne och dina kännslor på de och dömma alla efter den ENDA erfarenheten. Nej du måste prova igen och igen och igen och igen! Den som inte vågar satsa kan inget vinna hur ont det än gör att förlora....