Ingen direkt att prata med om sånt jag vill. Masken jag drar på mig varje morgon får folk att tro att allt är bra men när man sedan kommer hem är den borta och sedan börjar man gråta för varje sak som går fel. Det räcker med att man spiller lite på golvet så kommer tårarna direkt. Jag vet inte ens helt och hållet varför.

Allt känns bara fel och jag vill inget och ingen kan lösa mina problem mer än jag. Ibland tror jag inte ens jag kan lösa dem...

På fredag är det exakt en månad kvar tills jag fyller 18 men vad är det för mening att glädjas åt det när man ändå inte kommer få någon glädje av det förränns man går ut skolan och som det ser ut nu kommer det inte hända förrän om 3 år.....Vad mer ska man säga än att livet suger ganska hårt just nu.