Känns nästan som att jag lever i en låda nu. En låda som många knackar på men som jag inte kan öppna.....
Konstig metafor eller? O.o Ja men det är faktist så det känns för jag har verken tiden eller orkem att socialicera mig just nu.
Ja jag vet vad ni tänker " Vad då inte tid?", men med skolan (som många inte tror att jag sköter), familjen, kännslorna och det kämpandet jag har med mig själv så blir det inte mycke tid över. Jag är ledsen om jag sårar er där ute men jag måste få ha min lilla paus just nu. Jag måste få ta det cool ett tag. Umgås med dom som hinner umgås med och vara med mig själv lite gran. Även fast jag känner mig ensam så fylls inte tomrumet upp även om jag umgås...
Förlåt till alla er som jag sårar under denna period men det finns bara en sak som jag önskar mig mer än allt annat på jorden just nu....tyvär kan jag inte säga vad, det är nått som berör mig och mitt mest privata liv.

skrev den här dikten btw.....hade lite tråkigt....


Klippa av velan 

Jag står på en gräns
Gränsen är en klippa,
en sten i ett hav

På ena sidan hav
på andra storm

Ge mig en knuff
och jag faller

Åt det lugna
trygga
eller
åt det
stormiga
dödliga


Men lämna mig
dock inte
Ty att stå här
är mer ensamt
än ett dödligt hav av sorg....