Ja idag pratatde jag äntligen ut om mitt fruktansvärt smärtsamma problem. Dock inte med den jag borde prata med men på den fronten ignoreras man ju bara. Jag har mått pissi pått idag och kände bara för att lägga mig ner mitt på torget i norrtälje och skrika och gråta. Men mer värdighet än så har jag.
Varför ska jag vara den som ska gå runt och bara tänka på en sak 24/7? Varför ska jag deppa så hårt att jag inte ens orkar prata i telefon med mina närmaste vänner? Varför ska jag sitta ensam om kvällarna stirrandes på min jävla mobil i hopp om ett tecken? Och VARFÖÖÖÖR ska jag f-ing gråta mig till sömns varje natt på mitt eget jävla sommarlov?!!!

Ja dessa frågor ställde jag mig själv ett antal gånger idag. Jag vet att jag inte borde känna såhär för det är så åt helvete fel! Men jag kan inte ändra på vad jag känner, även om jag försökt ett antal gånger den senaste månaden...... -.-
Jag hade planerat den bästa sommaren i mitt liv och var villig att ge allt och lite till! Jag skulle stå vid sidan, jag skulle stötta i stormar och mörker och jag skulle ägna så mycket kärleksfull tid åt allt detta...men istället....gråter jag och dör sakta inombords pågrund av denna jävla fittiga lilla detalj som har styrt mitt liv den senaste månaden.

Folk undrar varför såren i mitt ansikte inte läker, well..... Jag vet att jag inte är glad vilket gör att hela kroppen saktar ner och även läkandet av ALLA sår......
Jag har precis vart hjärtekrossad, varför ska det ske igen bara några månader efter? Jag klarar det mesta men vissa saker kan jag bara hålla vid liv ett litet tag innan jag bryter ihop. Jag kan fortsätta såhär men då kommer jag att sakta men säkert tyna bort och kvar kommer bara ett skal av den verkliga jenny vara kvar......

So why don't you just kill me insted?