Jag vet att folk hatar emo-talk men någonstans måste jag skriva ner mina kännslor och gillar man inte det jag skriver så varsågod och säg det jag klarar kretik!

Just nu sitter jag här och är frustrerad, ledsen, arg och förkrossad att jag vet att jag kommer gråta mig själv till sömns i natt igen. Jag känner mig ensam, samtidigt vet jag att jag är omringad av folk som älskar mig men ändå känner jag mig ensam och tom.....
Jag vill inte känna så här, du kanske har rätt ändå mams. Jag är kanske inte samma jenny som för en månad sen. Jag önska jag kunde se vad felet var. Jag vill bara känna värmen och glädjen jag hade inom mig för en månad sen. Jag vill skratta och le, jag vill le åt livet och skita i alla som hade nått emot mig. Varför ska saker och ting gå åt helvete så fort jag mår bra? Varför ska glädjen brytas, hjärtat krossas och tårar strömma? Är jag för kännslosam och tar saker på för stort allvar? Jag vet inte men jag vet att när jag vill nått så går jag in till 110% och ger inte upp förren jag går in i väggen!
Det är kanske inte så bra men det är en styrka och svaghet jag kommer att ha hela livet.

Jag vill bara skrika, gråta och sparka. Jag är totalt tom och full innombords samtidigt! Jag säger inte att jag vill dö för det vill jag verkligen inte! Men däremot kommer jag gå in i en koma tills jag kan lösa mitt problem och jag tror att jag kommer vara ganske associal ett tag fram över. I alla fall mot vissa. Jag är ledsen men till den här jäveln har lämnat mitt sinne kommer jag vara lite konstig. det är ingen ide att fråga hur jag mår eller om ni kan göra nått för jag kommer endå bara svara att jag mår bra.

phuuuu.....känns skönt att skriva av sig.