När såren efter förhålandet läkt så sitter ärren kvar och smärtar till ibland men det som igentligen gör ont är att jag känner mig så värdelös på nått sätt. Jag vet att det bara är min sjukdom som talar men allt känns bara fel. Det känns som om jag sabbat mitt eget liv just nu. Det liv som jag byggt upp för några månader sedan rasar bara ihop.

Sten efter sten på min mur rasar och krossar ett lende som jobbar med att återuppbygga den ståtliga mur jag en gång hade.

Om jag går tillbaka, låt oss säga ett halvår sedan så kunde man nog räkna mig till en av de lyckligaste människorna i världen. Jag såg sund ut, jag åt vad jag ville utan att kämmas, jag hade en bästa vän som jag älskade över allt annat och jag hade ett förhållande med en skit snygg kille som sa att han älskade mig. Ja jag hade allt jag drömt om och allt som jag aldrig trode jag skulle få. Kan ske var det bara ett smakprov på vad en riktig tonåring kan få här i livet.....ett smakprov och inget mer?! 

Vem vet? 

Hur mycket jag än önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden till den perioden så kommer det aldrig att hända. Jag har ett nytt liv nu och jag tror att all den sorg jag fått uppleva den senaste tiden, inte bara på grund av krossat hjärta utan mycket annat, har förändrat mig och gjort mig till en ny person. En förvirrad person som inte riktigt vet vem hon är och vem hon vill vara.... Jag önskar att min farfar fortfarande var i livet, han var en av de personer som fick mig att glömma sånt här och gå tillbaka till barndomens vägar. Även om jag i och försäg bara var ett litet barn när han gick bort....men jag kände en otrolig trygghet i hans närhet som ingen annan kunde få mig att känna...

Guuud vilket emo-inlägg detta vart då...hehe ajja, som sagt denna blogg är mer som en dagbok än en blogg! ;) Så gillar ni inte att läsa om lidande är den nog inget för er. Kram kram <3