Speak out if you do...
Har du någonsin kännt dig så ensam att till och med livet som eremit i sahara- öknen känns mer sälskapligt?
Om du har det, så välkommen till min värld. Jag har nog aldrig kännt mig så ensam som jag gör just nu. jag hatar att klaga och göra "emo"-inlägg på bloggen men hur annars ska jag få utrymme för alla kännslor som rymmer sig här inne i min kropp?
Jag vill bara göra något, något som ändrar detta patetiska sätt att leva, något som får mig att känna mig värdefull igen.
Om du har det, så välkommen till min värld. Jag har nog aldrig kännt mig så ensam som jag gör just nu. jag hatar att klaga och göra "emo"-inlägg på bloggen men hur annars ska jag få utrymme för alla kännslor som rymmer sig här inne i min kropp?
Jag vill bara göra något, något som ändrar detta patetiska sätt att leva, något som får mig att känna mig värdefull igen.
Jag kom på varför jag har så svårt att släppa det som var för så längesen.
Det är inte dig jag saknar det är det som var innan.
Du var bara ett sätt att komma nära något som jag visste aldrig skulle komma att bli.
Jag är ledsen att jag satte dina kännslor på spel men jag var för blind för att se
varför jag gjorde det.
Vist kännslorna fanns där men jag vet inte om alla var för dig eller för det som var innan dig.
Det penndlar...ena sekunden du, andra sekunden det som var innan....förlåt mig, förlåt dig, och förlåt det som fanns där innan.
Jag lärde mig nog aldrig riktig hur jag ska hantera den tomhet som uppstår och jag lärde mig nog aldrig hur jag ska fylla den igen på rätt sätt. Folk kan säga att jag bara ska radera allt och börja om igen men det går inte. När jag fäster mig vid någon/någonting så kan jag inte bara släppa det....jag är fast!
Vist jag kan skrika släpp mig, jag kan låtsas som om allt är okej och jag kan skratt mitt så skinande skratt men hur jag än försöker så kan jag inte soppa det under mattan för det kommer att komma över mig igen och växa sig större än sist.
Och för varje gång jag soppar det under den där mattan av lögner och sorg så kommer det tillslut synas en hög där under. Jag kan inte lura mig själv hur länge som helst, det går inte högen under mattan kommer att förvandlas till ett gigantiskt monster, byggt av mitt förakt till mig själv och min omvärld, sluka mig helt för att sedan fräta mig i magsyran av ensamhet.
Nä fy tusan vilket trakiskt inlägg jag har gjort! FY PÅ MIG! Men, men... vad ska mna göra när det stämmer?
Det är inte dig jag saknar det är det som var innan.
Du var bara ett sätt att komma nära något som jag visste aldrig skulle komma att bli.
Jag är ledsen att jag satte dina kännslor på spel men jag var för blind för att se
varför jag gjorde det.
Vist kännslorna fanns där men jag vet inte om alla var för dig eller för det som var innan dig.
Det penndlar...ena sekunden du, andra sekunden det som var innan....förlåt mig, förlåt dig, och förlåt det som fanns där innan.
Jag lärde mig nog aldrig riktig hur jag ska hantera den tomhet som uppstår och jag lärde mig nog aldrig hur jag ska fylla den igen på rätt sätt. Folk kan säga att jag bara ska radera allt och börja om igen men det går inte. När jag fäster mig vid någon/någonting så kan jag inte bara släppa det....jag är fast!
Vist jag kan skrika släpp mig, jag kan låtsas som om allt är okej och jag kan skratt mitt så skinande skratt men hur jag än försöker så kan jag inte soppa det under mattan för det kommer att komma över mig igen och växa sig större än sist.
Och för varje gång jag soppar det under den där mattan av lögner och sorg så kommer det tillslut synas en hög där under. Jag kan inte lura mig själv hur länge som helst, det går inte högen under mattan kommer att förvandlas till ett gigantiskt monster, byggt av mitt förakt till mig själv och min omvärld, sluka mig helt för att sedan fräta mig i magsyran av ensamhet.
Nä fy tusan vilket trakiskt inlägg jag har gjort! FY PÅ MIG! Men, men... vad ska mna göra när det stämmer?
Kommentarer
Trackback
